Upp till Kamp

På min tid är ett av de mer poppis uttrycken i det svenska språket. Det används när man vill gnälla om någonting dagens usla ungdom håller på med som banne mig inte fanns förr. På min tid! Där allt var bra, världen fortfarande var oskuldsfull och ett skålpund mjölk kostade inte mer än tre skäppor! Men är inte hela tiden som man lever "ens tid"?

Jag hade själv en "på min tid"-episod unde rmin lärarpraktik på Vålbergsskolan. Jag höll i ett pass där niorna skulle öva sig inför sitt skriftliga nationella prov i engelska. Plötsligt hör jag UNTS UNTS UNTS FICKEN FICKEN SCHNELLER SCHNELLER UNTS UNTS UNTS! Mycket riktigt, en av eleverna hade börjat spela tysk porrtechno ur sin mobil. Trolldom! Sånt fanns inte när jag gick på högtadiet, när vi alla sket kollektivt knäck över polyfoniska ringsignaler. Känner dagens ungdom ens till Nokia 3510?! För ni vet på min tid!
Ja ni ser. Det är lätt att hamna i gnällfällan som är "på min tid". Alla är vi skyldiga till det nån gång. Ni behöver inte gå längre än att tänka på era egna föräldrar och alla moralkakor de stoppat i er. Min pappa tyckte det var ytterst fascinerade hur jag, när jag var liten, kunde kalla spelfilm för "otecknat". För på hans tid fanns det bara tecknad film på julafton. Alla var bra på fotboll också.

Nu menar jag inte att det inte finns skillnad på åldrar, gamla så väl som unga har sin plats i samhället. Jag är ganska säker på att ingen vill se åderbrock när de är ute och steker på dansgolvet. Poängen är att gamla inte behöver distansera sig från nutiden bara för att de anser den inte vara deras. Vi lever alla i nuet och skapar nutiden tillsammans. Att hänga med i svängarna är inget att skämmas över.