Upp till Kamp

Precis som Kraften har allt en god eller ond sida. Såvida du inte går till det yttersta av båda spektra (det vill säga ändtarmscancer vad det gäller dålighet och chokladglass vad det gäller brahet) så finns det bra och dåliga saker med precis allting. Tillåt mig att tydliggöra några exempel.

Fascism

• Stark tilltro till regering som snabbt kan få jobbet gjort.
• Tydliga regler om vad som är och inte är tillåtet vilket.
• Många problem kan lösas väldigt snabbt om man skippar hela den där hänsynsbiten.
• Dubbel enhetsbyggningshastighetbonus om du har det som statsskick i Civilization IV.

Organiserad brottslighet

• Härlig gemenskap.
• Enkelt hierarkisystem där den som gör bra ifrån sig får större del av kakan.
• Snabba cash.
• Du får ett liv fyllt av spänning.

Pandemier

• Större tillgång på resurser för de som överlever.
• Kan leda till sociala förbättringar. (Den moderna arbetarrörelsen började efter pesten då de få arbetare som fanns kvar krävde hyggliga villkor för att jobba hos godsherrarna.)
• Det finns för många människor på planeten ändå.
• Det som inte dödar det härdar.

Kort exempel på positiva funktioner hos tre saker som skulle få vilken rättskaffens medborgare som helst att vilja springa hem och gråta. Och mycket riktigt har alla tre förstås också hemska nackdelar som folkmord och droghandel. Men det är hela poängen, allt har både för och nackdelar. Demokratins styrka är att alla får sin röst hörd men i gengäld är det ett mycket segt system. Nobelpriset är en hyllning för vetenskaplig framgång men har många gånger getts ut till fel person och orsakat många fejder inom den vetenskapliga världen som hållit tillbaka utvecklingen.
Vi har nog alla klagat över delar av samhället i våra liv. Hur mycket de suger och hur allt egentligen borde vara. Men tänk på att även om de system vi har idag inte är felfria har de bytt ut och förbättrat forna system som var sju resor värre. Så håll ett öppet sinne och kom ihåg att när det gäller problem är ett enda svar aldrig svaret.

• Terrorism får världen att kollektivt skita knäck.
• Internet kaploderar i popularitet och blir mer mainstream än hockeyfrillor.
• Kina blir en världsmakt på bekostnad av sin natur och mänskliga rättigheter. Fett värt, tycker Ping.
• Verkligheten är för läskig och vi går från historiebaserade rullar som Titanic och Rädda menige Ryan till Harry Potter och Spider-Man.
• Influensapanik över sjukdomar som bara drabbar dig om du badar i kycklingskit och torkar dig med döda tuppar.
• Folkuppror som får hela världens stöd, blir svårt nerbonkade av rådande regimen och blir bortglömda efter en vecka. Tittar på dig, Burma.
• Fildelarare kom, såg, segrade och gick och la sig.
• Sverige får borgelig regering, inget förändras då båda sidor likt PC och Mac bara blir likare varandra.
• En obekväm sanning orsakar panik, Al Gore gör allt bra igen genom att göra en världsomspännande konsert där Pink Floyds framträdande bryts i sändning. Den samlade åsikten är att hela evenemanget sög svullen purjo.
• Ekonomin blir böjd över bordet när folk plötsligt inser att låtsaspengar inte finns på riktigt.
• Irak och Afghanistan är det nya Vietnam.
• Sverige åker ut i kvarten. Inga undantag.
• Jag blev tio år äldre.

Typ.

Vi människor får problem när vi kommunicerar med varandra enbart via text. När vi varken vet hur personen vi diskuterar med, ser ut eller hur dennes tonfall är blir det svårt att tolka signaler. En mening kan verka nedlåtande via text men skulle inte alls berört dig om du istället hört det samma. Detta är anledningen till att så många sockersötar sina meddelanden så att inga missförstånd ska ske. Tänk efter hur många viktiga mail du skickat och fått som slutar med "mvh (NAMN)" även om det enda du behöver göra för att veta vem mailet är från är att kolla adressfältet.

Det samma gäller illasinnade meddelanden på internet. Text har inte samma tyngd som riktiga ord så det gäller att drämma till med något riktigt ordentligt som "Ditt efterblivna kuksugande hormongo!" om du vill att din poäng ska gå fram. Det är bara att inse att det är så här internet fungerar. Alla överdriver sina meddelanden för att göra budskapet tydligare. Om jag skulle tagit åt mig varje gång jag blivit kallad "fag", "retard" eller "fagfag" under mina dar på internet skulle jag noga ligga i fosterställning och gråta.
Men det finns en förolämpning som faktiskt får mitt inre barn att kräkas ut sina egna inälvor. Inte för att jag tar åt mig utan för att den är så idiotiskt och paradoxal att allt med logik spontandör inom fem kilometers radie. Nämligen att anklaga någon för att inte ha ett liv. På internet.

Till att börja med måste vi fastställa vad det innebär att ha ett liv. Att leva som man vill och göra det man tycker om? Pff, fuck no! Det gäller att vara snygg och ha så mycket sex och tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är då man vinner spelet enligt samhällets normer. Om du anser dig ha ett liv baserat på dessa punkter är det fritt fram att häckla alla som inte har det. Vad i helvete "att ha ett liv" har att göra när saker diskuteras på internet, den enda fullt demokratiska plats där alla är jämlika, har jag inte en blekaste om.

Tänk efter ordentligt nu, vad har liv att göra med vad du postar på internet? Blir vad du gör på internet mer värt för att du har ett? Kan folks åsikter helt försummas för att du anser dem inte ha ett? Ni sitter båda på internet och slösar bort era liv lika mycket i detta ögonblick, ingen av er har rätt att häckla någon. Internet i sig är ett slöseri. Ett roligt slöseri, men ändå. Om du måste förnedra mig föredrar jag om du kallar mig för "fagfag", för om du anklagar mig för att inte ha något liv drar du bara dig själv i smutsen. Kom ihåg nu alla barn att bråka på internet är som att delta i Special Olympics. Även om du vinnner så är du fortfarande efterbliven.

Rasism är ett knepigt ämne som ständigt förekommer över hela världen. Folk kan bli trakasserade, diskriminerade och till och med dödade för att de råkar ha fel hudfärg eller ursprung. Hemska gejer tycker vi alla. Men som med många krångliga grejer har folk olika definitioner för vad som räknas som rasism. Det är där dagens ämne "rasiststämpeln" kommer in, något som garanterat gör mer skada än nytta.

Som alltid när rasism diskuteras vill jag påpeka att jag inte är rasist (hurrdurr) och flera av mina vänner är av ___ ursprung. Det är en lika stor klyscha som att säga att man inte är någon talare innan man ska hålla tal. Ja, vi fattar! Säg vad du vill ha sagt bara! Min poäng när det gäller rasism, som med mycket annat i livet, är att alla borde lugna ner sig ett par hekto. Minoriteter borde inte leta efter rasistiska saker att hänga upp sig på och majoriteter borde inte vara så PK (Politiskt Korrekta) hela tiden. För vet ni vad?

Att Michael Jacksson dog i helgen har väl knappast undgått någon. Världen sörjer och hyllar kungen av pop, som sig bör. Mannen var en legend och har gjort lika mycket för musikvärlden som Elvis eller Beatles. Men världen kommer också ihåg Wacko. Det knäppa äckelpedot som beställde nya plastikoperationer med ena handen och höll ut spädbarn genom fönster med den andra. Mannen hade allt och lät det falla samman, precis som spelare av Sim City. Fast Michaels förfall innehöll mindre jätteödlor och naturkatastrofer. Michael måste hålla rekord för världens längsta självmord.

Men tänk istället om han skulle dött på toppen av sin karriär i början av nittiotalet? Istället för nu 2009 som ett 50-årigt avskum till människa? Nog skulle han varit ännu mer ihågkommen och älskad om alla hans knäpperier aldrig hänt. Välkommen till Curt Cobain-effekten. Eller James Dean, John F Kennedy, Jimi Hendrix och senaste tillskottet Heath Ledger-effekten, beroende på vem du frågar. Vad alla dessa män har gemensamt är att de dog unga och har för evigt blivit ihågkomna för det de åstadkom under sin kora livstid.
Effekten går ut på att om du dör när du är på topp hinner du aldrig bli gammal och tråkig. Folk kommer sörja över hur du gick bort före din tid och hur många nya verk du skulle åstadkommit om du hade fortsatt leva. Om personen nu skulle begått något felsteg (*host*GRISBUKTEN*host*) glöms dessa snabbt bort. Sorgen över bortgången är större än den möjliga kritiken. Dessutom är det taskigt att hacka på en döing. Curt Cobain-effekten är ett önsketänkande av ett synnerligen svårdödat slag. Grejen är att den är rent skitsnack.

Skrolla längst ner på bloggen så ser du min första artikel "Sluta tänka om", den passar även in här. Det finns inget sätt att veta hur dessa personers liv skulle fortsatt. Tänk om Curt Cobain inte hade några mer bra låtar i sig? Tänk om James Dean inte klarade av att vara mer än en rebell utan syfte? Tänk om John F Kennedy skulle blivit värre än Nixon? Skulle Jimi Hendrix vara lika känd idag om han inte dog ung? Kanske. Han skulle nog vara lika känd som Keith Richards, men knappast den ikon han är idag. Det går inte att veta, men i och med att de här personerna dog på toppen tänker hjärnan att de alla skulle förbli där om de forsatt leva. Man tänker hellre postivt än negativt om stora personer.

Michael Jackson är praktexemplet på hur snett det kan gå om stora män överlever sin storhetstid. Nu dog han som en spillra av sitt forna jag, inte som en klanderfri popgud. Så är sensmoralen att ta en snabbiljett till Nangiala när saker går bra så du säkert vet att folk kommer komma ihåg dig? Nej, snarare att idoldyrkan ska tas med en nypa salt. Man ska inte automatiskt höja en person till skyarna bara för att personen dog. Det viktiga är vad du gör under den tid du lever. Inte om du dör av hög ålder omringad av nära och kära eller som yngling drunknandes i dina egna spyor.

Att lyssna på musik är som att åka skidor. Du börjar i barnbacken och arbetar dig sakta uppåt för att slutligen åka i de svarta pistarna. Att få åka högst upp med de coola kidsen kräver träning och kunskaper, men alla kan komma dit med lite god vilja. Men sen finns det "specialbacken". Ni vet den där lilla backen där speciella barn som även behöver hjälm inomhus håller till. Få av de som åker där samlar nånsin ihop tillräckligt med guldstjärnor för att få åka i barnbacken vilket betyder att många aldrig går vidare. Detta vore inte ett problem om inte ett överväldigande antal personer jag möter dagligen verkar vara stammisar i denna backe. Världen är helt enkelt fylld med musikaliska idioter.

Det handlar inte om vilken sorts musik folk lyssnar på. Vi vet ju alla att smaken är som baken: delad, 90% av allt är skit etc. Som titeln antyder är det personer som inte anstränger sig ett dyft för att lära sig om ny musik som får mitt piss att koka. De som inte kan någon musik förutom superhittarna de hört på Rix FM eller i melodifestivalen. Just de personer  som aldrig hört talas om Promoe innan han släppte "Svennebanan" och endast tycker om den för den svängiga biten i mitten. Om du är en av dessa personer ska du känna dig träffad, rätt på smalbenet. Tills du grinar.

Att vara okunnig om musik är inget hemskt brott, det finns ingen person som kan allt. Se på mig, jag kan till exempel inget om hur man verkar cool inför främlingar. Eller bekanta för den delen. Men grejen med musikokunnighet är att den ofta går hand i hand bängskallepersonlighet, något jag blir påmind om varje gång jag går på konsert. Det perfekta exemplet på hur dessa puckon fungerar är Adam Tenstas konsert på PiP förra året. Adam och hans band spelade tajtare än en röv mot en stol och leverarade en sjusärdeles show. Scenen var i en dal, så det satt mycket folk på sidorna och tittade. Men när bandet körde den sista låten "My Cool" ökade plötsligt publiken med runt 1000 pers. Personer som tidigare satt på sidorna. Man kunde nästan höra tankegången hos dem: "Det här är den enda låten de spelat på radio och därför den enda låten jag hört med Adam Tensta fast jag kunde lyssnat på resten av låtarna på internet. Nu springer jag ner och röjer till den bara för att sedan dra DERP DERP DERP!!".
Att kolla på på en så bra föreställning för att sedan bara röja till den enda låten man kan är inte bara dumt, det är rent oförskämt! Vet hut era otacksamma slynglar! Konserter handlar lika mycket om publiken som bandet, alla drar sitt strå till stacken för att skapa en bra upplevelse. Ni som jag just beskrev är odugliga friåkare som ingen gillar.

Musik är underbart och om folk bara kunde ta sig tid att lära sig lite skulle vi ha en bättre värld. Men ack, vi får dras med dessa musikidioter som tyvärr verkar vara majoritet. Det förstör för oss andra eftersom musikindustrin strömlinjeformar och dummar ner låtar för att den stora massan ska  gilla dem. Detta leder till kass musik som gör mig tvär, bitter och sur.

Fast det skulle ju kunna vara så att det är jag som sticker ut från resten som den musikaliska kuf jag är. Att det är jag som felar genom att hitta ny, skum musik i internets bakvatten, inte hänga med alls vad det gäller populära grejer och hatar alla andra för att de inte gör som jag gör.
Näääääääää...

På min tid är ett av de mer poppis uttrycken i det svenska språket. Det används när man vill gnälla om någonting dagens usla ungdom håller på med som banne mig inte fanns förr. På min tid! Där allt var bra, världen fortfarande var oskuldsfull och ett skålpund mjölk kostade inte mer än tre skäppor! Men är inte hela tiden som man lever "ens tid"?

Jag hade själv en "på min tid"-episod unde rmin lärarpraktik på Vålbergsskolan. Jag höll i ett pass där niorna skulle öva sig inför sitt skriftliga nationella prov i engelska. Plötsligt hör jag UNTS UNTS UNTS FICKEN FICKEN SCHNELLER SCHNELLER UNTS UNTS UNTS! Mycket riktigt, en av eleverna hade börjat spela tysk porrtechno ur sin mobil. Trolldom! Sånt fanns inte när jag gick på högtadiet, när vi alla sket kollektivt knäck över polyfoniska ringsignaler. Känner dagens ungdom ens till Nokia 3510?! För ni vet på min tid!
Ja ni ser. Det är lätt att hamna i gnällfällan som är "på min tid". Alla är vi skyldiga till det nån gång. Ni behöver inte gå längre än att tänka på era egna föräldrar och alla moralkakor de stoppat i er. Min pappa tyckte det var ytterst fascinerade hur jag, när jag var liten, kunde kalla spelfilm för "otecknat". För på hans tid fanns det bara tecknad film på julafton. Alla var bra på fotboll också.

Nu menar jag inte att det inte finns skillnad på åldrar, gamla så väl som unga har sin plats i samhället. Jag är ganska säker på att ingen vill se åderbrock när de är ute och steker på dansgolvet. Poängen är att gamla inte behöver distansera sig från nutiden bara för att de anser den inte vara deras. Vi lever alla i nuet och skapar nutiden tillsammans. Att hänga med i svängarna är inget att skämmas över.

”Det är lätt att vara efterklok” är ett gammalt ordspråk som ofta stämmer i mångas liv. ”Åh, om jag bara visste då vad jag visste nu, då skulle jag gjort annorlunda!”. Men det kunde du ju inte göra. Hela ordspråket bygger på en paradox. Det spelar kanske inte så stor roll när din situation handlade om något banalt, typ ”Jag borde kollat fickan så att nyckeln verkligen var där. Nu måste jag hem och hämta den!”. Problemet kommer när samma tankesätt används för riktigt komplexa situationer.

En gång berättade en person för mig att hon varit mycket deprimerad en stor del av sitt liv över en sak som hände när hon var liten. Hon hade fått sin morbror att åka iväg på nåt ärende i sin bil. På denna resa hade morbrorn blivit påkörd av ett rattfyllo och omkommit. I och med att det var hon som fått honom att åka iväg i första taget beskyllde hon sig själv för hans död, därav deprissionen. Nu menar jag inte att det inte var en hemsk olycka eller att hon inte borde sörjt sin morbrors död. Men att hon beskyllde sig själv är ett perfekt exempel på att tänka om på fel sätt.
Vi kan inte förutse vad som kommer hända i framtiden. Olyckor sker. Hon kunde omöjligt veta att rattfyllot skulle köra på samma väg den dagen. Hon borde därmed inte beskylla sig själv.

Det är lätt att tänka som hon gjorde. Livet gick sin gilla gång, jag begick ett fel som fick en person dö. Men tänk istället så här. Försök föreställa dig alla gånger du räddat livet på folk utan att du visste om det. Alla gånger du fått någon att åka iväg en minut tidigare än vad personen skulle gjort och därmed inte varit på fel ställe vid fel tidpunkt. Gången du cyklade med din kompis hem på fyllan då denne skulle brutit nacken av sig annars. Gången du stannade hemma och åt en matlåda istället för att bli misshandlad på vägen till din lokala pizzeria? Kommer du på någon sån gång? Nej, det kan du inte. För det är helt jävla omöjligt!

Saker händer. Olyckor händer. Skit händer. Morbrorn kanske skulle ha blivit påkörd ändå en vecka senare. Vi kommer aldrig veta. Bilden din hjärna målar upp av det paralella universumet där du gjorde om något i ditt liv så allt blev bättre finns inte. Du kan inte förutse framtiden och det kan ingen annan heller.
Snälla, sluta tänka er in i omöjliga scenarion där ni vet allt och undvikit alla fel ni nånsin gjort. Använd istället energin till att leva livet så gott ni kan. Jag lovar att det är värt det.

Om du fortfarande tvivlar, tänk då på det här. Tänk om du inte hade varit den första spermien att finna ägget. Om du aldrig hade fötts, utan någon av de andra miljonerna spermierna hade gjort det. Hur skulle världen se ut då? Den tanken kan du sitta med i evigheter.