Upp till Kamp

Att Michael Jacksson dog i helgen har väl knappast undgått någon. Världen sörjer och hyllar kungen av pop, som sig bör. Mannen var en legend och har gjort lika mycket för musikvärlden som Elvis eller Beatles. Men världen kommer också ihåg Wacko. Det knäppa äckelpedot som beställde nya plastikoperationer med ena handen och höll ut spädbarn genom fönster med den andra. Mannen hade allt och lät det falla samman, precis som spelare av Sim City. Fast Michaels förfall innehöll mindre jätteödlor och naturkatastrofer. Michael måste hålla rekord för världens längsta självmord.

Men tänk istället om han skulle dött på toppen av sin karriär i början av nittiotalet? Istället för nu 2009 som ett 50-årigt avskum till människa? Nog skulle han varit ännu mer ihågkommen och älskad om alla hans knäpperier aldrig hänt. Välkommen till Curt Cobain-effekten. Eller James Dean, John F Kennedy, Jimi Hendrix och senaste tillskottet Heath Ledger-effekten, beroende på vem du frågar. Vad alla dessa män har gemensamt är att de dog unga och har för evigt blivit ihågkomna för det de åstadkom under sin kora livstid.
Effekten går ut på att om du dör när du är på topp hinner du aldrig bli gammal och tråkig. Folk kommer sörja över hur du gick bort före din tid och hur många nya verk du skulle åstadkommit om du hade fortsatt leva. Om personen nu skulle begått något felsteg (*host*GRISBUKTEN*host*) glöms dessa snabbt bort. Sorgen över bortgången är större än den möjliga kritiken. Dessutom är det taskigt att hacka på en döing. Curt Cobain-effekten är ett önsketänkande av ett synnerligen svårdödat slag. Grejen är att den är rent skitsnack.

Skrolla längst ner på bloggen så ser du min första artikel "Sluta tänka om", den passar även in här. Det finns inget sätt att veta hur dessa personers liv skulle fortsatt. Tänk om Curt Cobain inte hade några mer bra låtar i sig? Tänk om James Dean inte klarade av att vara mer än en rebell utan syfte? Tänk om John F Kennedy skulle blivit värre än Nixon? Skulle Jimi Hendrix vara lika känd idag om han inte dog ung? Kanske. Han skulle nog vara lika känd som Keith Richards, men knappast den ikon han är idag. Det går inte att veta, men i och med att de här personerna dog på toppen tänker hjärnan att de alla skulle förbli där om de forsatt leva. Man tänker hellre postivt än negativt om stora personer.

Michael Jackson är praktexemplet på hur snett det kan gå om stora män överlever sin storhetstid. Nu dog han som en spillra av sitt forna jag, inte som en klanderfri popgud. Så är sensmoralen att ta en snabbiljett till Nangiala när saker går bra så du säkert vet att folk kommer komma ihåg dig? Nej, snarare att idoldyrkan ska tas med en nypa salt. Man ska inte automatiskt höja en person till skyarna bara för att personen dog. Det viktiga är vad du gör under den tid du lever. Inte om du dör av hög ålder omringad av nära och kära eller som yngling drunknandes i dina egna spyor.

Att lyssna på musik är som att åka skidor. Du börjar i barnbacken och arbetar dig sakta uppåt för att slutligen åka i de svarta pistarna. Att få åka högst upp med de coola kidsen kräver träning och kunskaper, men alla kan komma dit med lite god vilja. Men sen finns det "specialbacken". Ni vet den där lilla backen där speciella barn som även behöver hjälm inomhus håller till. Få av de som åker där samlar nånsin ihop tillräckligt med guldstjärnor för att få åka i barnbacken vilket betyder att många aldrig går vidare. Detta vore inte ett problem om inte ett överväldigande antal personer jag möter dagligen verkar vara stammisar i denna backe. Världen är helt enkelt fylld med musikaliska idioter.

Det handlar inte om vilken sorts musik folk lyssnar på. Vi vet ju alla att smaken är som baken: delad, 90% av allt är skit etc. Som titeln antyder är det personer som inte anstränger sig ett dyft för att lära sig om ny musik som får mitt piss att koka. De som inte kan någon musik förutom superhittarna de hört på Rix FM eller i melodifestivalen. Just de personer  som aldrig hört talas om Promoe innan han släppte "Svennebanan" och endast tycker om den för den svängiga biten i mitten. Om du är en av dessa personer ska du känna dig träffad, rätt på smalbenet. Tills du grinar.

Att vara okunnig om musik är inget hemskt brott, det finns ingen person som kan allt. Se på mig, jag kan till exempel inget om hur man verkar cool inför främlingar. Eller bekanta för den delen. Men grejen med musikokunnighet är att den ofta går hand i hand bängskallepersonlighet, något jag blir påmind om varje gång jag går på konsert. Det perfekta exemplet på hur dessa puckon fungerar är Adam Tenstas konsert på PiP förra året. Adam och hans band spelade tajtare än en röv mot en stol och leverarade en sjusärdeles show. Scenen var i en dal, så det satt mycket folk på sidorna och tittade. Men när bandet körde den sista låten "My Cool" ökade plötsligt publiken med runt 1000 pers. Personer som tidigare satt på sidorna. Man kunde nästan höra tankegången hos dem: "Det här är den enda låten de spelat på radio och därför den enda låten jag hört med Adam Tensta fast jag kunde lyssnat på resten av låtarna på internet. Nu springer jag ner och röjer till den bara för att sedan dra DERP DERP DERP!!".
Att kolla på på en så bra föreställning för att sedan bara röja till den enda låten man kan är inte bara dumt, det är rent oförskämt! Vet hut era otacksamma slynglar! Konserter handlar lika mycket om publiken som bandet, alla drar sitt strå till stacken för att skapa en bra upplevelse. Ni som jag just beskrev är odugliga friåkare som ingen gillar.

Musik är underbart och om folk bara kunde ta sig tid att lära sig lite skulle vi ha en bättre värld. Men ack, vi får dras med dessa musikidioter som tyvärr verkar vara majoritet. Det förstör för oss andra eftersom musikindustrin strömlinjeformar och dummar ner låtar för att den stora massan ska  gilla dem. Detta leder till kass musik som gör mig tvär, bitter och sur.

Fast det skulle ju kunna vara så att det är jag som sticker ut från resten som den musikaliska kuf jag är. Att det är jag som felar genom att hitta ny, skum musik i internets bakvatten, inte hänga med alls vad det gäller populära grejer och hatar alla andra för att de inte gör som jag gör.
Näääääääää...