Upp till Kamp

Att Michael Jacksson dog i helgen har väl knappast undgått någon. Världen sörjer och hyllar kungen av pop, som sig bör. Mannen var en legend och har gjort lika mycket för musikvärlden som Elvis eller Beatles. Men världen kommer också ihåg Wacko. Det knäppa äckelpedot som beställde nya plastikoperationer med ena handen och höll ut spädbarn genom fönster med den andra. Mannen hade allt och lät det falla samman, precis som spelare av Sim City. Fast Michaels förfall innehöll mindre jätteödlor och naturkatastrofer. Michael måste hålla rekord för världens längsta självmord.

Men tänk istället om han skulle dött på toppen av sin karriär i början av nittiotalet? Istället för nu 2009 som ett 50-årigt avskum till människa? Nog skulle han varit ännu mer ihågkommen och älskad om alla hans knäpperier aldrig hänt. Välkommen till Curt Cobain-effekten. Eller James Dean, John F Kennedy, Jimi Hendrix och senaste tillskottet Heath Ledger-effekten, beroende på vem du frågar. Vad alla dessa män har gemensamt är att de dog unga och har för evigt blivit ihågkomna för det de åstadkom under sin kora livstid.
Effekten går ut på att om du dör när du är på topp hinner du aldrig bli gammal och tråkig. Folk kommer sörja över hur du gick bort före din tid och hur många nya verk du skulle åstadkommit om du hade fortsatt leva. Om personen nu skulle begått något felsteg (*host*GRISBUKTEN*host*) glöms dessa snabbt bort. Sorgen över bortgången är större än den möjliga kritiken. Dessutom är det taskigt att hacka på en döing. Curt Cobain-effekten är ett önsketänkande av ett synnerligen svårdödat slag. Grejen är att den är rent skitsnack.

Skrolla längst ner på bloggen så ser du min första artikel "Sluta tänka om", den passar även in här. Det finns inget sätt att veta hur dessa personers liv skulle fortsatt. Tänk om Curt Cobain inte hade några mer bra låtar i sig? Tänk om James Dean inte klarade av att vara mer än en rebell utan syfte? Tänk om John F Kennedy skulle blivit värre än Nixon? Skulle Jimi Hendrix vara lika känd idag om han inte dog ung? Kanske. Han skulle nog vara lika känd som Keith Richards, men knappast den ikon han är idag. Det går inte att veta, men i och med att de här personerna dog på toppen tänker hjärnan att de alla skulle förbli där om de forsatt leva. Man tänker hellre postivt än negativt om stora personer.

Michael Jackson är praktexemplet på hur snett det kan gå om stora män överlever sin storhetstid. Nu dog han som en spillra av sitt forna jag, inte som en klanderfri popgud. Så är sensmoralen att ta en snabbiljett till Nangiala när saker går bra så du säkert vet att folk kommer komma ihåg dig? Nej, snarare att idoldyrkan ska tas med en nypa salt. Man ska inte automatiskt höja en person till skyarna bara för att personen dog. Det viktiga är vad du gör under den tid du lever. Inte om du dör av hög ålder omringad av nära och kära eller som yngling drunknandes i dina egna spyor.